Får ta tag i de här!
Hej!
Herregud, de va snart ett år sen jag skrev ett inlägg på denna bloggen.. MEN nu kanske de kan bli en förändring för jag har äntligen efter typ 4 år utan fått mig en ny dator! Fast känner jag mig själv kommer jag inte bli någon storbloggare utan kanske hoppa in o skriva något lite då och då när ja känner för de :)
Annars sen sist då?
Izzie växer och blir sötare och goare för varje dag, lilla hjärtat <3
Lucas försöker jag hålla igång mellan alla skador och grejer vi lyckas med men han är fortfarande nr1, min bästa vän <3
Och Jonas är kvar i mitt liv och ingen kan vara gladare över det än jag! Jag älskar honom något oändligt <3
Jo, jag har slutat hos mina älskade grisar.. Kroppen klarade inte av det efter cancern. Skadan efter benmärgsprovet gör för ont och det är inte hållbart att plåga sig i smärtor genom arbetsdagarna när jag bara är 22. TYVÄRR! För ja älskar jobbet och alla dessa fantastiska djur ja jobbade med, men allt har ett slut och så är de bara.
Men jag ver ju tvungen att hitta en ny bana i lovet och komma på vad jag vill göra istället så jag kom med i något som kallas arbetslivsresurs. Och genom dem fick jag ett vikariat på ett fritidshem här i Säffle på Tingvallaskolan!
Jag skulle börja jobba 10 timmar i veckan på Moroten, ett fritids med barn från 8-12 år ungefär.
Kan inte säga annat än att detta är de absolut roligaste jag gjort! Varje dag var rolig att gå dit och man knöt sådana relationer med barnen man har, helt fantastiskt!
Fick även jobba lite inom Förskoleklass och detta var också underbart!
Så resultatet av detta blev att jag bestämde mig för att hoppa på Förskollärar utbildningen på Karlstads universitet! Har precis börjat och gått ca 2 veckor av mina 3,5 år jag har framför mig i skolbänken :D
Men nu får ja iväg och laga mat så får vi se när ja hoppar in o skriver igen. Det kan bli i morgon och de kan bli om ett år! Den som lever får se! ;)
PUSS!
Hej igen!
Oj det var längesen man var här inne och skrev ett inlägg!
Har ej haft en dator och min mobil är inte så snabb så man kan skriva inlägg på den.. Så går de när man hänger kvar vid iphone 4.
Ja vart ska man börja med att skriva om? Vad har hänt en sist? Vad har INTE hänt?
Sist jag skrev va för snart 2 år (!!!) sedan, helt sjukt! Vart tar tiden vägen? Tiden bara flyger förbi utan att vi kan säga någonting om de.
Kan göra en liten snabb lista på lite vad som hänt så ska ja lova att ja kan skriva inlägg här lite oftare nu för de är ju faktiskt väldigt kul när man väl börjar :)
- Jag bor numera i en egen lägenhet dit jag flyttade i januari 2014. Kände att jag behövde få mig något eget och komma ifrån lite och få ta hand om mig själv.
- Jag rider nu min häst och vi är igång och jag kan rida på honom helt själv! Han har under hela min resa varit de största stödet för mig och han har aldrig lämnat min sida. Han är de finaste jag har <3
- Hur jag mått under denna tid har varit upp och ner hela tiden.
- Började jobba i augusti 2014 med mina små grisar igen vilken var underbart! Men det är ingenting som ska gå min väg numera så jag orkade endast jobba i 6 månader innan jag blev sjukskriven igen men denna gång pga extrema smärtor i ryggen och ett vänsterben som inte fungerar som det ska längre.. All denna smärta började efter mitt benmärgsprov och jag har stora problem med detta så jag har äntligen fått en remiss till Smärtcentrum på CSK i Karlstad. Där ska de se om man kan lägga en nervblockad för att se om jag slipper ha ont mer. Ingen vet vad som är felet men jag hoppas det går att göra något åt så jag kan jobba och börja leva utan smärta igen!
- Nu i somras kände jag mig konstig och jag svettades extra mycket på natten och det kliade extremt över kroppen i dagar! Inga utslag eller bett bara klåda.. Blev extremt rädd då detta kan vara symptom på återfall så jag åkte såklart direkt in och tog prover. Sen var de ett dygn med nervös väntan men det visade sig att det inte var ett återfall utan att de måste rört sig om någon annan allergisk reaktion. Tack gode gud för de! Vet inte om jag hade orkat med en sån här pärs till..
Å de finns så mycket att skriva som är värt att at upp men jag börjar få skrivkramp! Men en sak måste jag skriva om.
Jonas!
Min fina pojkvän som jag träffade första gången på nyår mellan 13-14 genom gemensamma vänner på en nyårsfest. Jag hade peruk, var svullen i ansiktet och hade inte gått ner något av de 20 kg som jag lagt på mig under sjukdomen.
Sen pratade vi inte med varann på någon månad, tror de va i mars vi fick kontakt igen och började skriva med varann. Nu är vi snart i Oktober 2015 och vi har inte varit ifrån varandra många dagar. Att han kunde se bortom de att jag knappt hade hår, precis blivit klar med en cancer behandling och att han gillade mig under den tiden jag verkligen mådde som sämst är guld för mig!
Han har bott hos mig i lägenheten nästan sen början och någon gång framöver ska vi flytta in i hans hus som han håller på att renovera. Jag hjälper till så gott jag kan men de mest ja gör är att måla!
Han betyder mer för mig än vad någon kan förstå och han finns alltid där för mig och jag älskar honom mer än allt <3
En annan stor nyhet för tillfället är att om en vecka hämtar jag hem en liten valpis, en jack russel terrier vid namnet Izzie! Var med när hon föddes och har sett henne i stort sett varje dag då hon bor på Granvik där jag har hästen! ska bli så kul att få en liten kompis <3
Hoppas ni har de bra till vi hörs igen!
2013 har blivit 2014
Jahaa, då har det ett nytt år och det betyder nya möjligheter och utmaningar.
2013 är ett är ett år jag gärna vill sopa under mattan och glömma, i alla fall störrevdelen av året. Fram till april levde jag livet och mådde för första gången i mitt liv bra med mig själv och livet men lycka varar aldrig länge har jag lärt mig!
Att få en cancer diagnos var aldrig något man kunde tro skulle häna mig men de gjorde de. Kämpar fortfarande varje dag för även om behandlingarna är över är inte kampen över för mig, det känns som det bara börjat..
Men nu vill jag inte prata om min jävla sjukdom längre, den kommer hemsöka mig resten av livet så är de liksom bara och jag har haft och har ett helvete med de.
Men det har vart mycket bra under året också!
Jag fick ett jobb med grisar som jag älskar!
Jag har vart på både falsterbo och flyinge, helt klart underbart!
Spenderat massa tid i stallet med min lucas och världens bästa människor ♡
Mitt nyår var de bästa nånsin, hade så kul med fina människor som får mig må bra :)
Sen har jag ju fyllt 20 men det var inget speciellt, hade en dålig dag så jag satsar på att fira dubbelt nästa år! :)
Och 2014 har redan börjat starkt på båda sätt.
Fått egen lägenhet i stan och de känns så bra och jag trivs som fisken i vattnet! :)
Började jobba 25 % men ryggen klarade inte av det så är sjukskriven igen för att träna upp mig mer. Ska få träningsprogram idag.
Plus att de hänt saker jag inte vill eller kan ta upp här som varit riktigt jobbiga..
Ska försöka bygga upp mig fysiskt och psykiskt nu för att få en så bra sommar som möjligt!
Kaos
Orkar inte skriva mycket mer än att det är alldeles för mycket för mig nu
hoppas på att de nya året bjuder på något bra
för jag orkar snart inte med mer
Röntgensvar
Var på läkarbesök i onsdags och allt såg bra ut! Känner mig lättad över detta men ändå känner jag min som innan? Trodde de skulle kännas mycket bättre att få reda på att det är borta nu men nej, ja känner mig fortfarande nere.. Det kommer nog ta längre tid än väntat att må bra igen.
I alla fall, proverna såg bra ut. Mina värde börjar gå mot normalt och sänkan såg bra ut. Ingen förändring på röntgen bilden vilket betyder att de är bara de tumörer jag haft som syntes men det är ingen aktivitet i dem bara död bindväv som sitter ihop.
Pratade endel med läkaren om min smärta i kroppen på kvällarna och ska prova att ta medicin för detta och se om det blir bättre vilket jag hoppas på! Sen ville hon att jag skulle gå och ta fler blodprover för att se hur sköldkörteln fungerar eftersom jag fryser så och inte tappat vad jag borde i vikt. Sen hoppas jag på att få 3 månaders semester innan nästa sjukhusbesök, ska bli skönt att slippa dessa sjukhus ett tag!
Pratade endel med läkaren om min smärta i kroppen på kvällarna och ska prova att ta medicin för detta och se om det blir bättre vilket jag hoppas på! Sen ville hon att jag skulle gå och ta fler blodprover för att se hur sköldkörteln fungerar eftersom jag fryser så och inte tappat vad jag borde i vikt. Sen hoppas jag på att få 3 månaders semester innan nästa sjukhusbesök, ska bli skönt att slippa dessa sjukhus ett tag!
Rädsla, avundsjuka och världens bästa
Såhär efter att man vart på röntgen är det bara en lång olidlig väntan till jag ska på läkarbesök nästa vecka. Kan inte beskriva med ord vad rädd jag är för att de ska vara något fel och att de kommit tillbaka. Jag kan inte bli sjuk igen jag kommer inte klara att gå igenom detta något mer.
Jag kommer alltid ha tankarna och rädslan/paniken över cancern. Och det kommer aldrig att vara lätt att bära. Efter jag blivit klar med alla behandlingar märker jag verkligen vad de slitit på mig både fysiskt och psykiskt. Min kropp är ingenting som den var innan. Ständig smärta, svårt att röra sig, ingen styrka, håret, alla extra kg och alla hemska biverkningar av cellgifterna som förändrat min kropp. Och psyket ska vi inte prata om, känner mig helt tom, känner inte mycket mer än rädsla, smärta och avundsjuka. Mina tankar snurrar som aldrig förr och jag vet snart inte vart jag ska ta vägen.
Något riktigt stort jag känner som jag inte är stolt över är avundsjuka. Så avundsjuk på alla som kan känna ren glädje, kunna ha kul och släppa loss, göra vad man vill och inte känna ständig rädsla. Har i hela mitt liv haft ett sjukt dåligt självförtroende och aldrig trott på mig själv men ingenting jag känt i mitt liv är i jämförelse med allt jag känner nu. Men just denna avundsjuka på allt.
Jag vill kunna åka och shoppa och känna att det är kul, inte känna att jag måste köpa ett plagg för att nästan INGA av mina gamla kläder passar längre.
Kunna gå ut med vänner, dansa och ha kul utan att känna rädsla för att visa sig i sin ”nya” kropp eller att peruken ska åka av.
Hoppa upp på min häst och rida, inte bara vara den som står på marken och ser min vackra vän bara bli finare och finare för varje gång. Eller titta på andra som rider och drömma mig bort.
Träna, springa utan den ständiga smärtan i hela kroppen.
Se fram emot vad livet har att erbjuda i stället för att vara livrädd för att få lämna för tidigt.
Avundsjuk på att se alla skratta och vara glada och jag får tvinga fram ett leende.
Största rädslan jag har är att få lämna livet för tidigt pga denna sjukdom, kanske inte nu men senare i livet. Jag vill inte känna paniken och rädslan innan varje återbesök och varje gång jag känner mina lymfkörtlar är förstorade eller om jag känner av andra symptom. Trodde aldrig jag skulle behöva vara rädd för sjukdom och döden en livet ville mig annorlunda.
Jag kommer aldrig bli densamma som jag var innan detta hände. Men när alla dessa värsta största rädslor lagt sig hoppas jag att jag kommer vara bättre. Kommer se på livet med en helt annan syn, man ska ta vara på varje dag för man vet som sagt vad inte vad som lurar runt hörnen. Men jag är inte där än och de kommer ta lång tid innan jag når dit.
Jag förfinar ingenting i denna blogg, ja skriver vad jag känner. Jag känner allt detta samtidigt som jag såklart känner en stor värme och lycka så fort jag kliver in i stallet och ser min stora vackra Lucas som varit där hela tiden. Och få vara med de människor jag känner mig bäst med och som jag alltid vet finns där no matter what. Det är hästarna som gör mitt liv och det är allt jag vill, i stallet med hästarna känner jag mig som bäst och jag längtar så mycket efter dagen jag kan rida ordentligt igen. Låter som en riktig hästnörd nu men det är jag stolt över!
Samma gamla bild men han är vekligen världens finaste och han är helt klart bäst!
♥
Panikattack och röntgen
Var på röntgen på fredag förra veckan. Var riktigt nervös och rädd innan jag skulle dit eftersom det har gjort så fruktansvärt ont de sista gångerna. På morgon när jag kollade mina armveck var mina blodkärl jätte tydliga och lätta att hitta så trodde de skulle bli lätt att sticka mig. Men ju längre på dagen som gick desto mer försvann de och när jag skulle in såg man ingenting. Jag var så rädd o spänd så de drar ihop sig och det är jobbigt för då blir de jobbigare med alla nålar.. Försökte hålla mig varm och röra mycket på armarna men de hjälpte inte värst mycket.
Drack mitt älskade kontrast- inte gott! Sen kom jag in och de skulle försöka med nålarna. Gick inte värst bra och hon fick försöka mycket i vänster armen innan hon bytte till höger men även där var de svårt. Hon stack fel en gång och de gjorde riktigt ont. Men tillslut efter många om och men hittade hon rätt. Var så rädd och spänd som en planka, kunde knappt röra mig och jag skakade JÄTTE mycket. Först åkte jag ju bara igenom två gånger och de gick ju bra sen kom de in och kopplade kontrastet då brast de totalt. Fick en riktig panikattack och tårarna bara sprutade och jag hyperventilerade och skakade så jag knappt kunde ligga still. Va så rädd för att de skulle göra ont. Sköterskan var jättegullig och försökte trösta och lugna mig och jag fick åka in i maskinen samtidigt som hon höll i mitt ben på utsidan. Hörde när maskinen som styr kontrastet startade och bet ihop och var panikslagen. Helt plötsligt kände jag den varma, brännande känslan man får av medlet och visste att de hade gått bra, det gjorde inte ont denna gång!
Röntgen läkaren förklarade för mig att de kunde varit cellgifterna som gjorde att de gjort så fruktansvärt ont de sista gångerna. Så förhoppningsvis behöver jag inte vara med om den smärtan mer! En annan smärta jag har är ju i kroppen så jag var tvungen att få hjälp att resa mig upp när jag låg på britsen då jag hade så ont i ryggen, underbart detta!
Gammal o grå
Jaha, då var de min tur att bli gammal! Hela 20år fyllda. Hade en bra födelsedag med presenter på sängen och tårta :) Mer speciellt hände inte på onsdagen men på fredag var vi på hotellet och åt taco buffe, mycket gott! Emmie hade pyntat bordet så fint med skyltar o grejer :) Fick en del mer presenter och pengar :) Och till sist nu sitter jag och väntar på resten av min lila släkt som ska komma på kaffe.
Hade förbetett ett inlägg här men nu vill inte datorn samarbeta längre.. Får se om jag har bättre tålamod ikväll så ska ja skriva om röntgen i fredas och lite mer.
Medlemsträff och sjukhusbesök
På onsdags kvällen tog ja lilla bilen och drogtill Karlstad på medlemsträff med Ung cancer. Skulle träffas på Sandys café och var ganska nervös innan ja skulle gå in för va rädd för att jag skulle behöva sitta där helt själv om igen hade kommit.. Men oj va fel jag hade, hela cafét va fullt med folk och de fanns knappt bord! Fick i alla fall syn på Kristina som håller i träffarna så jag gick fram till henne :) Det blev bara vi två denna gång men vi hade de verkligen jätte trevligt! Så skönt att prata med någon som kan förstå vad man pratar om.
Satt och babblade på i en och en halv timme innan hon skulle med tåget och jag skulle hem. Om en månad är de en ny träff och hoppas at de kommer fler då! Längtar redan :)
Och på torsdag blev de sjukhusbesök. Inte så värt då de bar va ett besök till dietisten och allt ja skulle göra va att fortsätta som jag gjort innan med maten. Så ja.. kunde lika gärna sagt det över telefon. Men lite fick jag ju ut av besöket för jag har känt av lungorna/hjärtat ett tag så kollade om Marita var där så jag i alla fall kunde kolla upp syresättningen. Det hade sjunkit lite men var fortfarande ingen fara så bara att hoppas att det inte blir värre.
I stället för att de hugger så mycket i lungorna nu så gör de riktigt ont i tinningen på mig. Är som nån hugger mig med en kiv i tinningen och det gör riktigt ont, vet inte om det har med sjukdomen att göra men de hoppas jag inte.
Annars rullar de på som vanligt, är sjukt trött i kroppen och har ont överallt.. Psyket går upp o ner o hit o dit, blä..
Liten paus!
Har tagit en liten paus från datorn ett tag, den är ju så himla seg så jag blir bara irriterad.. haha
Men har inte vetat riktigt vad jag skulle skrivit om så de är väl en liten anledning de med!
Känns så himla konstigt att igår var de en dag som jag skulle vart på behandling om jag inte vart klar. Man är helt ur rutin när de inte är prover, behandlingar och omläggningar varje vecka.. Väntar fortfarande på kallelse till röntgen, jobbigt att bara gå och vänta på de. Är riktigt nervös inför röntgen, dels för att det gör så ont med kontrastet och för att jag är rädd för resultatet sen. Bara hoppas på att jag lyckas slappna av mer denna gång så de inte gör så förbannat ont när man får kontrast vätskan!
Har det VÄLDIGT jobbigt psykiskt också just nu. De går upp och ner som en berg o dalbana, men mest stannar de nere och går inte ofta upp. Även om jag vet innerst inne att jag borde vara glad för att det är över men jag kan inte se något positivt i någonting alls vilket är väldigt jobbigt. Har svårt att sova på nätterna och de resulterar i att jag är trött på dagen och inte orkar något o då är man inne i en ond cirkel direkt. Får hoppas att detta värsta går över så småningom.
Enda gången jag känner mig lite mer uppåt och gladare är när jag får vara i stallet med min fina Lucas och alla underbara människor <3
Ny vardag
Vart har min vardag plötsligt tagit vägen? Nu när mina behandlingar är klara så har jag ina sjukhusbesök varje vecka. Idag skulle vart en dag som jag hade haft omläggning av min Picc-line. Det var ju inget större så, de tog väl högst 15 min men ändå de var något jag hade inplanerat de veckor jag inte hade behandling. Kommer bli ännu konstigare nästa vecka när jag varken ska ta prover eller ska in på behandling.. Men det är väl att börja vänja sig vid detta livet nu istället! :)
Har ju såklart fortfarande massa sjukhusbesök kvar men ändå. De som står på tur är röntgen och läkarbesök i November och en träff med dietisten på Cytostatikamottagningen i Karlstad. Att gå in på mottagningen utan att det är behandling det handlar om kommer bli konstigt, kommer säkert må illa och vilja vända och gå därifrån. Eller så är det skönt att komma dit en gång utan alla slangar och gifter, de märks helt enkelt!
Den senaste veckan har varit lite upp och ner. Mycket känslor som spökar med huvudet på en. Sen de värsta just nu är ju att mina naglar på stortårna håller på att lossna pga cellgifterna. Sjukt vidrigt och kanske inte jättekul att läsa om men det är så det är just nu. Det gör så förbannat ont i vänster foten och de varar och kletar. Sitter just nu i fotbad med koksalt i hopp om att de ska bli bättre.
Under veckan har jag även börjat mitt nya nyttiga liv i hopp om att bli av med alla kortison kilo man har extra nu :)
Kommer på en massa saker jag vill skriva på kvällarna när jag ligger och tänker men jag orkar aldrig sätta mig och skriva på dagen.. Får nog se till att köpa mig en ny dator snart så jag kan ha med den upp till sängen och skriva när jag känner för de, skulle bli så mycket lättare då :)
Det är äntligen över!
Kan knappt fatta de!
Igår gjorde jag min sista behandling och min Picc-line togs ut! Helt ofattbart vilken känsla när Marita kommer in efter sista påsen cellgifter och säger "nu du Petra är det dags" och stänger av droppet. Jag satt med världens största leende hela tiden. Sen skulle hon dra ut min Picc-line, min lilla slang som varit med och räddat mitt liv men samtidigt bara varit i vägen. Det var inte obehagligt att dra ut den, de enda som kändes var när slangen gick genom "svängen" vid halsen då kändes de lite skumt men jag bara skrattade, sen var den ute. Äntligen!
Mådde ändå helt okej igår under dagen, var nog för att jag var så taggad på att det äntligen skulle vara över!
100 tals provrör med blod
Operation
Ärr
Flertal röntgentillfälle
7 månader
Sjukhusbesök varje vecka
6 månaders behandling
12 cellgiftsbehandlingar
Illamående
Mediciner
Massa extra kilo
Biverkningar efter cellgifterna
Rädslan
Allt detta psykiska..
Detta är bara lite av allt jag har hunnit med. Det har varit något nytt varje dag. Jag har varit som en trasdocka som alla läkare och sköterskor kunnat dra och sticka i. Jag stängde av så fort jag kom genom dörrarna på vilket sjukhus jag än är på. Cancer suger, men jag vann denna kampen. Men även om ja ska fira detta är jag livrädd. Livrädd för att cancern ska komma tillbaka, rädd för att få följdsjukdomar. Livrädd. Men har jag tagit mig igenom detta som har varit det tuffaste någonsin hoppas jag klara resten också.
Jag kommer aldrig bli den människa jag var innan, man blir förändrad efter något sånt här. Man vet vad skört livet är och vad otroligt fort allt kan vända. Innan jag fick min diagnos började jag för första gången i mitt liv känna mig riktigt lycklig sen kom detta som en blixt från en klar himmel och jag sjönk ner på botten igen och det har inte blivit bättre när man hela tiden ser sin kropp förändras och man känner inte igen sig själv. Inge kläder passar längre och jag känner mig enorm.
Nu ska jag vänta på att återhämta mig från denna behandlingen sen ska jag börja ta tillbaka min kropp till de den var förut om inte bättre. Det kommer bli riktigt tufft att gå ner ALLA kilo och få tillbaka orken och styrkan. Och jag måste bearbeta de hela med att jag varit sjuk, jag har haft cancer. Cancern kan lämna kroppen men den lämnar aldrig mitt liv, de kommer alltid att finnas där och skrämma mig.
Men jag hoppas på att kunna få mitt glada liv tillbaka så gott det går.
Det kommer ta tid men jag ska klara de!
Skånetrip
I morgon bär de av till Skåne och Breeders i en vecka! Ska bli så skönt att få fly från vardagen lite igen och bara få titta på massa fina hästar :) Men mest ska jag titta på Mikaela och Scandic som ska vara med och tävla!
Så i morgon har ja extra tidig tid på sjukhuset i Säffle för min sista omläggning av Picc-linen sen drar vi neråt :)
Ska bo på hotell i Lund under veckan så de hela kommer bli som en mini semester/ "tänka-på-något-annat" vecka nu när slutet på behandlingarna är så nära.
Ska försöka inte tänka på de alls så kommer de bli bra! Kanske ka ge en liten update från plattan nångång under veckan om ja orkar och kommer ihåg!
Tog bara någon bild fån i somras i Falsterbo :)
Datorn protesterar.
Har inte skrivit på ett tag för vår dator vill inte samarbeta alls längre..
Men får försöka skriva lite och hoppas den lyder så jag slipper bli arg! :)
Nu är behandling 11 klar och jag har bara 1 (!!) behandling kvar. Helt sjukt verkligen! Känns som det var igår jag satt på sjukhuset och fått min diagnos och fick veta att jag skulle behandlas i 6 månader.
Denna behandling har varit jobbig, mått ganska illa och fått tagit extra mediciner. år fortfarande inte helt okej men hoppas det vänder under dagen eller i alla fall i morgon. Det har ju vart marknad i Säffle också och det är första året på länge som jag inte är ute och åker karuseller med min lilla lillerudsfamilj, sorgligt!
Men nästa år är jag på hugget igen!
Tänk att om bara 10 dagar så är min sista behandling och dagen då jag tar ut min Picc-line. Slangen som hjälpt till att rädda mitt liv, räddat mig från cancern. Ibland har den bara varit i vägen och obekväm när man ska sova och den är i vägen när man har kläder på sig. Och usch vad den kliar efter man duschat.. Men jag har sluppit att bli stucken varje gång jag ska ha tagit alla prover och fått behandlingar och de är väldigt skönt. Kommer bli skumt att inte ha något armen längre, kommer kännas naket.
Om 10 dagar börjar resan tillbaka till den jag var innan, bort med extra kilo och hit med bättre kondition och styrka!
Penicillin
Allt blir inte som man tänkt sig riktigt.. Har ju varit ganska förkyld ett tag nu men började såklart få ont i öronen som alltid vid förkylning. Tänkte inte mer på det men när jag var i stallet s bara högg de till i ena örat och gjorde jätteont! Så jag tänkte- tjoho, nu har jag väl öroninflammation också! Ringde cytostatika mottagningen och de tyckte jag skulle åka till sjukhuset och kollaupp det i alla fall. Så det blev en direkt tid i Säffle och mycket riktigt, öroninflammation!
Så nu år jag på penicillin i en vecka. Trodde do ja skulle dö när ag såg pillren, va de största jag sett! Och jag so inte ens kan svälja vanliga piller. Så jag får delapillret i 3 delar och även då är de svårt at få i sig!
Men ag måste få i mig alla piller så jag inte behöver skjuta på någon behandling för det är de sista jag vill!
I morgon ska ja hämta hem min kusins crosstrainer som ja ska låna för att försöka komma igång. Kan ju börja lite smått de jag orkar innan behandlingarna är slut för då är de träna som gäller! Ska skriva in mig på Etage igen tror ja för att komma igång :) Hoppas att alla extra kilo försvinner fort och konditionen kommer tillbaka sakta men säkert utan problem :)
