Petra Johansson -

FUCK CANCER

Jag har på en månad gått från att vara "Hon som alltid är sjuk" till att vara "Hon med cancer".
Och jag ska berätta allt från början för er som vill följa min resa i kampen mot denna skitsjukdomen.

Jag vaknade en morgon när jag hade Winnie här av att jag hade jätteont i min armhåla och kunde inte lyfta min vänster arm utan att kvida mig i smärtan, men trodde bara jag legat konstigt under natten eller någon liknande. Detta var en vecka innan påsk. När jag tillslut kunde lyfta armen kände jag att jag hade en knöl i armhålan, men svullna lymfkörtlar kan man ju få bara man är påväg att bli förkyld så tänkte inte så mycket mer på de mer än att det gjorde ont i armen.
Sen hittade jag även en knöl över nyckelbenet på vänster sida men reagerade inte mycket på den heller inte förrän mamma frågade mig på annandag påsk hur de gick med den och ja bara kände med handen och kände att knölen var stor som en knytnäve och ja inte ens kunde känna vart mitt nyckelben var. Så vi ringde in till Vårdcentralen för en koll redan dagen efter.

2 April var jag in till vårdcentralen och skulle kolla upp detta. Sjuksköterskan bad att få se knölarna och de enda hon säger är "Oj, de va inte smått". Blev såklart nervös samtidigt som man bara- äsch jag är inte sjuk! Blev direkt skickad på en massa prover som direkt skickades iväg för koll.
Efter två dagar fick jag svar på proverna och hon sa att allt såg bra ut men att jag ändå skulle skickas till Arvika för att göra en biopsi på ena lymfkörteln om de var någon lokal infektion i just den.
Så först fick jag åka till Arvika för ett möte med överläkaren som kollade på mig och bokade in mig på vad jag då trodde bara skulle bli en biopsi på körteln och skulle även på en datortomografi röntgen men de kom senare.

När jag sen ett par dagar senare kom till Arvika igen la de in mig på operation och opererade ur en större bit av lymfkörteln. Men fick smärtstillande och blev halvdrogad så ja tyckte de va ganska kul för tillfället.. haha! Sen skickades denna på prov och jag fick åka hem. Hittils hade vi bara en liten aning om vad de kunde vara men hade inte fått någon diagnos än så de kändes jobbigt.
Åkte även på en datortomografi några dagar senare och de svaren skulle vi få när vi träffade läkaren igen.

Innan veckan var slut hann det landa en hel bunt med papper i brevlådan med tester som skulle tas. 2,5 A4 papper med bara blodprover, det är ganska mycket för et som inte vet. Fick även en remiss till Örebro för högstrålningsröntgen med radioaktivt ämne och en kallelse till läkaren på Onkologen i Karlstad på kommande Fredag för möte och benmärgsprov. Gick sen och var spänd helaveckan på vad jag skulle få för diagnos...

När väl fredagen kom åkte jag med Mamma och Pappa till Karlstad och fick prata med läkaren och hon frågar om vi vet vad de rör sig om och de visste vi ju inte. Sen säger hon att jag fått en sjukdom som kallas Hodgkins Lymfom, vilket är cancer i lymfkörtlarna och jag har flera tumörer i överkroppen som var elakartade så jag skulle behöva börja med Cytostatika (cellgifter).
Även om hon pratade på hörde jag bara Cancer och tänkte att ja kommer tappa mitt hår. Mitt fina lockiga hår som var helt perfekt just den dagen.. Som alltid reagerar jag lite konstigt på olika besked så jag bara satt där och stirrade på henne och svarade väldigt kort mot henne och bara skakade. Men hur beter man sig när man just fått veta att man har Cancer?
Satt där och pratade och frågade frågor innan det var dags för mitt benmärgsprov. Skakade redan som ett as och de blev ju inte bättre.. Fick ligga på mage och hålla mamma i handen, fick lokalbedövning och fick vänta en stund. Hon skulle alltså in i mitt skelett för att ta prov på benmärgen. Kände inte av när hon stack in nålen men den smärta som kom i vågor om hon kom åt något eller tog ut ett prov var hemsk men kunde inte förbereda mig på smärtan som skulle komma när hon drog ut nålen, smärtan var obeskrivlig och jag skrek som ett litet barn och kramade sönder mammas hand. Har gjort mycket ont i mitt liv men detta va fan i topp 3 alltså. Gråt så hela kudden blev svart av all mascara.
Hon fick inte ut allt hon behövde men de gjorde så ont så nästa gång ska de söva mig för att jag ska slippa smärtan. Jag gav henne nog ingen snäll blick när jag reste mig och hon frågade om de gick bra med mig, de ögonen skulle inte jag velat sett iaf.. Fick även ett stort beslut att fatta som gäller livet men de tar jag en annan dag.

Efter att besöket var klart gick jag för att få en remiss till en peruk makare, den känslan kan ingen som inte vart med om de sätta sig in i. Så jävla hemskt. Sen ville jag bara hem hem hem!

Väl hemma börjar allt annat arbete, berätta för alla nära vad det är som hänt, ringa jobbet och säga att jag kanske inte kommer jobba på ett år, börja planera om allt hemma innan jag blir sjuk på riktigt. Det är så mycket runt omkring man inte tänker på.

Nu vet ni hur resan ser ut fram till att jag fick mitt besked så kommer jag att berätta mer om dagarna efter som har vart förjävliga i morgon för just nu orkar jag inte skriva mer.

Varit på min första Cytostatika idag så alla vet men mer om detta kommer senare, nu ska ja gå och se till att få i mig lite mat sen ska ja SOVA!

Än en gång ett enormt tack till alla mina fina underbara vänner som alltid finns där i vått och torrt, kommer klara allt med er vid min sida. Ni vet inte vad mycket det betyder att ha så fina vänner som er, ALL KÄRLEK TILL ER ♥ Och all kärlek till min häst och mina katter som bara liksom förstår allt, inget liv utan dom!

Livet är så sjukt jävla orättvist, jag har redan haft all skit ja kunde fått- trodde jag iaf! Men nu är de jag som ska vinna över denna skiten och jag kommer komma ur de starkare än nånsin innan!

STOR FET PUSS till allihop!

08 Maj, kl. 19.29 ⋆ Allmänt ⋆ Design: sannasrum.se

♔ Isabelle

Underbara du, nu kämpar du! Och jag undrar hur många tårar som kommer gå åt, på denna bloggen... <3<3

♔ karolina

Fyfasen, som du säger, livet är verkligen orättvist.. Du är den glada roliga tjejen som verkligen inte förtjänar något sånt här.

Men du är stark, du kommer klara detta! Jag tror på dig :) kram!!

♔ Mikaela

Livet är så galet orättvist! Så himla bra skrivet Petra, allt i detalj och jag kan inte annat än.gråta! Jag kommer.finnas här varje dag för dig! <3

♔ maddis

Petra, du är den starkaste personen som finns! Det är så orättvist så de ä inte sant! Men jag kommer alltid finnas här för dig...

♔ Carro bood

Petra! Vi har ju inte träffat varandra på ett bra tag.. Men jag vill säga att jag tycker du är en grymt snäll och världens positivaste och gladaste person. Och jag blev så chockad när jag fick läsa det här imorse:( jag håller alla tummar och tår och ber att du kommer klara det här! En stor styrke kram till dig Petra! :) Kram <3

♔ Andrea

Men Petra! :( livet är så orättvist! Du som var så glad och allt när vi träffades sist! Du är starkt och kommer klara detta! Jag finns här för dej. Massa styrke kramar till dej!! <3

♔ Rebecca Gustavsson

Wow, va starkt av dig att dela med dig av detta! Beundransvärt... Kämpa på nu för allt du är värd! Du kommer klara det, vi är många som tror på dig! Styrkekramar <3 <3

♔ Sabina

♔ Sabine

Kämpa på Petra! Du är dessutom inte "den tjejen som alltid är sjuk", du är den tjejen som alltid ler, alltid är trevlig och snäll! Detta klarar du!:) <3

♔ Gunilla Fröling

Hej Petra!
Visst är livet orättvist ibland! Vet precis vad du just nu går igenom då jag gjorde den här fruktansvärda resan för 2 år sen (bröstcancer). Många styrkekramar till dig på vägen...för dom behövs allihop!