Petra Johansson

Har tagit en liten paus från datorn ett tag, den är ju så himla seg så jag blir bara irriterad.. haha

Men har inte vetat riktigt vad jag skulle skrivit om så de är väl en liten anledning de med!

 

Känns så himla konstigt att igår var de en dag som jag skulle vart på behandling om jag inte vart klar. Man är helt ur rutin när de inte är prover, behandlingar och omläggningar varje vecka.. Väntar fortfarande på kallelse till röntgen, jobbigt att bara gå och vänta på de. Är riktigt nervös inför röntgen, dels för att det gör så ont med kontrastet och för att jag är rädd för resultatet sen. Bara hoppas på att jag lyckas slappna av mer denna gång så de inte gör så förbannat ont när man får kontrast vätskan!

 

Har det VÄLDIGT jobbigt psykiskt också just nu. De går upp och ner som en berg o dalbana, men mest stannar de nere och går inte ofta upp. Även om jag vet innerst inne att jag borde vara glad för att det är över men jag kan inte se något positivt i någonting alls vilket är väldigt jobbigt. Har svårt att sova på nätterna och de resulterar i att jag är trött på dagen och inte orkar något o då är man inne i en ond cirkel direkt. Får hoppas att detta värsta går över så småningom.

Enda gången jag känner mig lite mer uppåt och gladare är när jag får vara i stallet med min fina Lucas och alla underbara människor <3

Vart har min vardag plötsligt tagit vägen? Nu när mina behandlingar är klara så har jag ina sjukhusbesök varje vecka. Idag skulle vart en dag som jag hade haft omläggning av min Picc-line. Det var ju inget större så, de tog väl högst 15 min men ändå de var något jag hade inplanerat de veckor jag inte hade behandling. Kommer bli ännu konstigare nästa vecka när jag varken ska ta prover eller ska in på behandling.. Men det är väl att börja vänja sig vid detta livet nu istället! :)

Har ju såklart fortfarande massa sjukhusbesök kvar men ändå. De som står på tur är röntgen och läkarbesök i November och en träff med dietisten på Cytostatikamottagningen i Karlstad. Att gå in på mottagningen utan att det är behandling det handlar om kommer bli konstigt, kommer säkert må illa och vilja vända och gå därifrån. Eller så är det skönt att komma dit en gång utan alla slangar och gifter, de märks helt enkelt!

 

Den senaste veckan har varit lite upp och ner. Mycket känslor som spökar med huvudet på en. Sen de värsta just nu är ju att mina naglar på stortårna håller på att lossna pga cellgifterna. Sjukt vidrigt och kanske inte jättekul att läsa om men det är så det är just nu. Det gör så förbannat ont i vänster foten och de varar och kletar. Sitter just nu i fotbad med koksalt i hopp om att de ska bli bättre.

Under veckan har jag även börjat mitt nya nyttiga liv i hopp om att bli av med alla kortison kilo man har extra nu :)

 

 

Kommer på en massa saker jag vill skriva på kvällarna när jag ligger och tänker men jag orkar aldrig sätta mig och skriva på dagen.. Får nog se till att köpa mig en ny dator snart så jag kan ha med den upp till sängen och skriva när jag känner för de, skulle bli så mycket lättare då :)

 

Kan knappt fatta de!

Igår gjorde jag min sista behandling och min Picc-line togs ut! Helt ofattbart vilken känsla när Marita kommer in efter sista påsen cellgifter och säger "nu du Petra är det dags" och stänger av droppet. Jag satt med världens största leende hela tiden. Sen skulle hon dra ut min Picc-line, min lilla slang som varit med och räddat mitt liv men samtidigt bara varit i vägen. Det var inte obehagligt att dra ut den, de enda som kändes  var när slangen gick genom "svängen" vid halsen då kändes de lite skumt men jag bara skrattade, sen var den ute. Äntligen!

Mådde ändå helt okej igår under dagen, var nog för att jag var så taggad på att det äntligen skulle vara över!

 

100 tals provrör med blod

Operation

Ärr

Flertal röntgentillfälle

7 månader

Sjukhusbesök varje vecka

6 månaders behandling

12 cellgiftsbehandlingar

Illamående

Mediciner

Massa extra kilo

Biverkningar efter cellgifterna

Rädslan

Allt detta psykiska..

 

Detta är bara lite av allt jag har hunnit med. Det har varit något nytt varje dag. Jag har varit som en trasdocka som alla läkare och sköterskor kunnat dra och sticka i. Jag stängde av så fort jag kom genom dörrarna på vilket sjukhus jag än är på. Cancer suger, men jag vann denna kampen. Men även om ja ska fira detta är jag livrädd. Livrädd för att cancern ska komma tillbaka, rädd för att få följdsjukdomar. Livrädd. Men har jag tagit mig igenom detta som har varit det tuffaste någonsin hoppas jag klara resten också.

 

Jag kommer aldrig bli den människa jag var innan, man blir förändrad efter något sånt här. Man vet vad skört livet är och vad otroligt fort allt kan vända. Innan jag fick min diagnos började jag för första gången i mitt liv känna mig riktigt lycklig sen kom detta som en blixt från en klar himmel och jag sjönk ner på botten igen och det har inte blivit bättre när man hela tiden ser sin kropp förändras och man känner inte igen sig själv. Inge kläder passar längre och jag känner mig enorm.

 

Nu ska jag vänta på att återhämta mig från denna behandlingen sen ska jag börja ta tillbaka min kropp till de den var förut om inte bättre. Det kommer bli riktigt tufft att gå ner ALLA kilo och få tillbaka orken och styrkan. Och jag måste bearbeta de hela med att jag varit sjuk, jag har haft cancer. Cancern kan lämna kroppen men den lämnar aldrig mitt liv, de kommer alltid att finnas där och skrämma mig.

Men jag hoppas på att kunna få mitt glada liv tillbaka så gott det går.

Det kommer ta tid men jag ska klara de!