Petra Johansson

En fråga som ständigt rullar i mitt huvud, och jag vet inget svar på detta än.

 

I onsdags var jag i Karlstad för att bestämma mig för och köpa en peruk. Blandade känslor om de som sagt.. De hade tagit hem två som hade ljusa slingor men nej de va INGET för mig kan jag ju säga! De var fina att titta på men de var inte fina när de satt på, de satt inte bra och det var konstiga färger. Men hon hade sparat den jag provade första gången och det var ju bra för när ja satte på mig den igen kände jag mig bekväm igen. Den bara passar och ser bra ut och de känns bra! Den är ju väldigt lång då men eftersom jag alltid sparat för att få långt hår tänker jag ha den lång ett tag! När jag sätter på mig peruken känner jag bara att det är så jag alltid drömt om att få se ut så detta med att ha peruk kanske inte kommer kännas så konstigt när man känner sig så snygg, haha.

De enda negativa med detta är ju mitt egna hår, de faller av som trädens löv på hösten.. Varje kväll står jag framför spegeln och kan säga att de känns som att stå och titta på någon annan i spegelbilden som bara drar av hår från sig själv. Helt tom i blicken och helt känslokallt bara fortsätter att dra för att de ska försvinna. För att se att handfatet fylls till bredden med hår. Ingen kan säga "ja men det är bara hår, de växer ju ut", de vet ja med. Men de är MITT hår och mina lockar som faller och man känner sig verkligen sjuk. Nu vill jag bara att de ska försvinna för att göra plågan mindre, men man tänker också på att när man kommer bli frisk kommer de ju ta år för mig att få tillbaka mitt långa hår och mina lockar som aldrig lyder mig och står åt alla håll, de känns helt enkelt förjävligt. Jävla sjukdom som bara förstör för mig!

 

Detta kommer bli den tuffaste och längsta sommaren i mitt liv. Att inte kunna vara med och göra allt jag egentligen vill göra kommer vara jävligt tufft och all kraft kommer gå till att vara med så gott ja kan på de jag vill och hoppas på att klara sig från att bli sjuk och bli inlagd. Allt jag vill göra är att bara gå ut och dansa, dansa bort alla problem och bara känna musiken slå i kroppen men de kommer inte ske på väldigt länge tyvärr.

 

Idag har i alla fall varit en bra dag! Morfar har vart här under dagen med blommor och grejer sen blev de lång kväll i stallet ända till 21.30 och skulle lätt stannat hela natten kändes de som :) Bästa stallgänget! <3

 

Stort tack till Felicia också som gjort min blogg så fin! :D <3

 

 

 

 

Ny vecka nu då! Denna vecka är det inget större som händer, omläggning av picc-line och prova ut peruk igen bara.

Helgen har varit bra, inte mått dåligt eller nåt bara varit trött men de kan ja stå ut med. Känner mig heller inte så trött i benen som jag gjorde efter förra behandlingen. Man kunde bli slö i benen av den medicin jag får mot mitt illamående så det var ju bra att få en förklaring på varför de kan vara så då. Man ska heller inte köra bil under tiden jag äter denna medicin, de förklarar ju varför det var lite skumt att köra bil när jag körde sist, men de visste jag inte då.

Vart ute endel i solen i helgen i hopp om att få lite färg men det är inte jätte lätt.. Kommer ju vara blek när jag är sjuk men behöver ju inte vara så blek så ja skiftar i blått känner ja, haha! Tur de finns så fina fake grejer nu för tiden!

 

Jag förstår inte varför detta med att vara sjuk inte sjunker in. Eller så är de så att jag bara tar de ganska lugnt? Jag har inte brutit ihop något större än, trodde de skulle komma när håret började falla men de är inte så farligt ändå. Och att vara på sjukhuset är jag ju ganska van kan man säga efter allt jag gjort så det är jag ju inte rädd för heller. Det enda jag är mer nervös för är att jag ska må illa och bli riktigt dålig vid behandlingarna.

Vet att alla säger att ditt mitt liv ska börja på riktigt när detta är över och att min tur måste vända nångång men jag kan inte sluta tänka på vad som kommer komma härnäst? Med min enorma tur kommer det ju garanterat hända något nytt.. Trodde jag hade fått mitt för ett bra tag framöver, men det är väl lika bra att ta alla sjukdomar man kan nu när man är ung så kommer jag vara piggaste och friskaste nånsin när jag blir gammal!

 

Har en ny liten kompis som sprungit runt här hemma ett tag som tyckte de var jättekul med sällskap igår kväll. Springer runt en som en hund :) Helt orädd liten buse, men tyvärr ser den sjuk ut så dagarna är nog räknade.. Stackars liten!

Söt är busen i alla fall :) 

 

 

Var inne på behandling nummer 2 igår! Fick ett eget rum denna gången med så det var skönt. Hon som ska vara "min" sköterska var där denna gången så jag hade henne hela dagen och hon var trevlig och pratglad så det var bra :) Marita heter hon.

Hade bara hunnit vara inne en timme innan Inga-lill och Perra kom förbi en sväng och hälsade på. Gjorde att en timme bara flög iväg och dagen kändes kortare! Sen var de precis som vanligt, ligga i en sjukhus säng o kolla på värdelösa tv program på en mini tv som satt uppe i taket, sjukhuset levererar!

 

Blev väldigt trött i slutet på behandlingen och höll på att somna men kände att de va ganska onödigt när det bara var en timme kvar så jag höll mig vaken. Somnade dock som en stock i bilen på vägen hem sen.

Gick direkt och lade mig någon timme när jag kom hem också. Mådde väldigt illa senare på kvällen, var värre än sist. Men tar högsta dosen av illamående medicinen nu så det går bra! Idag har jag inte mått så illa och till o med kunnat få i mig lite mat!

Orkade åka med en sväng till stallet idag men var väldigt trött och de kändes som att ögonlocken vägde ett ton var men man måste ju hålla sig vaken när man är med sin lilla häst :*

 

Så nu är jag klar med 1 omgång i behandlingen! (1 omgång= 2 behandlingar) Och det känns skönt att vara på rätt väg även om det är en lång väg kvar till jag är frisk. Men man får vara positiv! :)

 

Min dator har ja kraschat och sagt upp sig totalt också.. Hoppas på att det går att rädda nånting, men de märks! Livet går som på räls.. Så nu för jag nöja mig med mammas dator, men den lägger nog också av vilken sekund som helst, underbart!

De va en liten uppdatering från mig, Puss hej!

Snabb inlägg från mobilen. 

Allt har gått bra idag! Kommit fram till att jag aldrig ska färga håret blondt iaf, va inte vackert.. Valde modell på peruk, färgen väljs på onsdag nästa vecka :) inte alls så farligt som ja trodde, blev riktigt snyggt! 

 

I morgon är de behandling.. Nervös som tusan för de, men vi tar de som de kommer!

Nu = Sova! 

Natta! 

I morgon är de fullspäckad dag!

Börjar med provtagningar i Säffle inför behandlingen på onsdag. Bara hoppas på att värdena är okej så ja kan få behandlingen. Vill bara att allt ska rulla på och inte fastna nånstans.

Efter proverna är tagna blir det en tur till Karlstad för utprovning av peruk. Lite blandade känslor över de där va!

 

Idag började jag plötsligt må illa igen.. Men fick mig lite medicin för magen eftersom cellgifterna och hela situationen kan ge en magkatarr. Och det har jag ju haft innan med så heja mig!

 

Igår började de jag fruktat mest.. Håret börjar falla. Upptäckte de när jag skulle gå och lägga mig och drog fingrarna genom håret och de följde med en massa. Och det har fortsatt idag, när jag duschade föll de av mer.

Så idag har jag bara gått och känt på håret och tittat mig i speglar och åter igen tyckt att mitt hår är perfekt! Förstår inte varför man måste ha en perfekt hårdag en dag som denna, skulle kännas bättre om de såg ut som det alltid gjort innan, varför börja sammarbeta precis nu? Eller så tänker man bara på ett annat sätt.

Sen är det bara att förbereda sig för onsdagen och behandlingen i Karlstad. 7 timmar i en sjukhus säng, finns inte mycket som är tråkigare kan jag ju säga! Men får ju gå på äventyr till toaletten om jag vill men min lilla droppställning..

 

Jag vill inte vara sjuk! Varför ska just jag vara sjuk? Jag som planerat och längtat så efter denna sommar..

Idag är jag bara trött, trött på allt. Jag orkar inte göra någonting. Mina ben är som spaghetti om inte värre ändå.

I morse satte jag mig på knä och kom knappt upp för mina ben inte orkade lyfta just då och jag bröt ihop. Att inte ens orka resa sig när man sitter.. Hur fan ska ja då orka resa mig upp psykiskt ur denna skiten?

Hjärnan vill så mycket men kroppen orkar inte med någonting. Jag har vart trött innan men detta tar priset.

Inte nog med detta. Nu är mitt immunsystem helt utslaget också så jag kan ju inte göra nånting som utsätter mig för bakterier och sjukdomar. Kan inte ens följa med in i en affär o handla utan att riskera att bli sjuk och inlagd på sjukhuset.

Hatar att vara sjuk och inte kunna eller orka göra någonting! Och vetskapen om att jag har varit med om 1 behandling och att kroppen bryts ner mer för varje omgång gör inte saker lättare!

 

Har läst om så många andra som har samma skit som mig men ingen jag läst om har fått så mycket Cytostatika som jag får. Man tar prover varje gång innan man ska in på behandling för att se om de vita blodkropparna orkar med en omgång med gifter och då måste man ha vissa värden för att "bli godkänd" för behandling dagen därpå. Gränserna ligger på ett visst värde men eftersom jag får så mycket gifter och tydligen en jäkla dunderkur så har jag lägre gränser än de normala. Så min kropp kommer att brytas ner när den redan är som lägst i försvar.

Ska in på dessa prover på Tisdag och på Onsdag är det cellgifter igen och jag är nervös och rädd. Hoppas på att jag inte kommer må dåligt, men de vet man ju aldrig..  

 

Vill inte mer! Vill bara ta med mig Lucas och rymma dit ingen någonsin hittar oss. Det är min plan för nu, just so you know! Men jag vet att de inte kommer ske. Bara att bita ihop o kämpa vidare!

Men just idag ser jag inget ljus i denna långa mörka tunnel.

Vart och lagt om min Picc-line idag. Första gången jag gjorde de i Säffle så fick möta sköterskan som ska göra de och ta alla prover på mig nu under tiden jag är sjuk. Lite jobbigt att man måste lägga om den varje vecka och ta nya prover varje gång jag ska in på behandling. Men de är så det är!

Allt gick i alla fall bra och de blev bra omlagt så jag får va nöjd :)

 

Skulle ju egentligen in till Karlstad och kolla på hår idag men de fick bli flyttat till på Tisdag då inte de peruker jag skulle få se kommit än. Kunde åkt in idag och kollat i kataloger men va gör de för nytta då? Lika bra att göra de på Tisdag då när jag ändå är där. Så på Tisdag ska jag in och prova de som de tagit hem som är så likt de kunna hitta efter beskrivningen om hur mitt hår ser ut idag sen ska jag prova ut modeller och färg som de kan beställa. Efter det blir de en till provning där jag får pröva lite färger och så. Så hoppas det kommer bli någorlunda bra!

 

Vill ju inte ens behöva tänka på att behöva ha peruk på mig.. Skulle jag få bestämma så vill jag ha kvar mitt hår precis som det är och att inget skulle falla av. Men nu har det gått 1 vecka sen min första Cytostatika så nu kan de börja falla vilken dag som helst.. Lika rädd varje morgon jag vaknar att de ska vara på kudden när jag reser mig eller varje gång jag duschar och borstar håret att det bara ska följa med..
Men å andra sidan börjar jag tänka att det är ju bara hår och det kommer att växa ut. Men de är fortfarande det jag fruktar mest. Även om jag har de bästa människor jag kan tänka runt mig så kan man inte släppa tanken på om de kommer tycka de är äckligt  och skumt att jag inte har hår. Som det känns nu kommer jag att vara rädd för mig själv, hur känner då inte alla andra? Ingen som inte gått igenom samma sak vet hur de känns.. Att bara dra fingrarna genom håret är så underbart! Men det har man ju aldrig uppskattat förut och de ångrar man nu. 

Men nu ska jag vara positiv! Jag var ju i alla fall bäst på kursen att knytra sjalar så detta kommer gå galant!

 

Nu är jag hemma och är trött efter ett sånt långbesök i storstaden Säffle så nu tänker jag lägga mig i soffan och soova ett tag :)

 

Idag var ingen vanlig dag för idag ska jag till jobbet och snosa bebis!

Men dagen fick börja med att test köra bil igen. Har inte kört på två veckor och eftersom mina ben inte riktigt hänger med alltid var jag tvungen att test köra en sväng innan ja kunde åka själv. Var ju ingen hit att köra bil kan ja ju säga.. Men det var mest för att huvudet inte riktigt hängde med i början. Kändes som bilen bara flöt fram och att hände så fort så det var lite obehagligt men de gick ju helt okej! Blev bättre när jag kört en stund och senare körde iväg till Bredene, då var de nästan som vanligt :)

 

Fick i alla fall äntligen komma till jobbet och snosa och pussa på massa grisbebisar! Som jag saknar de små rosa, mjuka och pussglada små figurerna! Saknar deras inte så mjuka och pussvänliga- men ändå mysiga mammor också såklart!

Sen fick jag prata en massa med Malin också och äta kakor såklart :)

 

Att man kan bli så glad utav dessa små djur. Man kan inte sluta gå med ett leende på läpparna hela tiden när man är på jobbet och se de små busarna när de sover och leker. Så jag har helt klart bästa jobbet och längtar till jag kan komma tillbaka och börja jobba igen!

 

Japp, har vart på "kurs" idag. Kursen hette Look Good - Feel Better och handlade om smink, hudvård, hår och sjalknytning för kvinnor som behandlas med Cytostatika. Jag var ju den yngsta som var med, den näst yngsta var väl runt 45 kanske. Men jag lär ju få vänja mig nu när jag blivit vuxen i sjukhusvärlden.

Började kursen med massa hudvård. Känner mig som en bebis i ansiktet efter alla dyra fina produkter vi använde! Sen fortsatte vi med en grundlig sminkkurs med massa tips och knep för att se fin o fräsch ut, välbehövligt nu känner jag! Även nu använde vi massa dyra produkter som jag aldrig skulle gå att köpa i en affär.. Men sorgligt nog så märker man skillnad, dyra saker kan tyvärr vara bättre..

Sen skulle vi lära oss lite olika tekniker på att knyta sjalar. De var nu stoltheten i mig kom fram! Aldrig i mitt liv knutit en sjal runt huvudet på detta sätt och jag var bäst i gruppen- Stolt tjej! De var ja tydligen väldigt bra på för jag lyckades direkt och sen bara fortsatte det att gå bra.

 

Var jätte nervös innan jag skulle in på kursen för hur jag skulle reagega på de andra deltagarna som var längre i sin behansling än mig. Men det gick bra och det var trevliga människor som betedde sig precis som.. Vanligt? om man kan säga så. Alla som hade peruk eller sjal drog de av sig eftersom det var skönast för dem och de pratade om sjukdomen precis som att de inte vore något. Och ingen tog de så allvarligt för alla som satt i rummet hölll på med Cytostatika eller strålning så ingen tyckte det var konstigt. Även om jag var yngst så kändes de inte konstigt så det var skönt.

 

Men sen kom ju största lyckan under kursen!

Visste ju innan att jag skulle få med mig en necessär hem med lite saker i. MEN jag trodde ju inte att ja skulle få ALLT jag använt under kursen! Ja menar, det var dyra saker, bara Lancome och Biotherm och såna dyra grejer för er som vet! Så de jag trodde skulle vara en liten necessär blev typ en liten väska full med massa saker :)

Så detta var väl det positiva med att vara sjuk, om det nu ska finnas något positivt måste de vara detta!

 

Nu har jag använt alla mina dyra fina ansikts produkter och ska gå och lägga mig, renare och fräschare i ansiktet än någonsin!

Natta!

Kör en sammanfattning av helgen lite snabbt :)

 

Lördag- Mådde för första gången helt bra när jag vaknade, väldigt skön känsla kan ja lova! Så vi åkte ner till stan eftersom det var marknad och allt, men orkade inte med de riktigt så vi gick ett varv runt torget och så fick de vara bra med de!

Sen hade vi planerat in fotografering av mig och Lucas under dagen :) Isabelle hjälpte mig att göra i ordning min fina häst så gick vi till gärdet och tog massa kort! Är så underbart att ha stallet och hästen, även om jag inte kan göra mycket får jag i alla fall hålla på med de jag älskar mest! Så nu väntar jag spänt på att få se alla bilder, men vet redan att de kommer va jätte fina :D Så tusen tack till bästa fotografen Isabelle! Fick även en rapport på kvällen av Mikaela som ridit min lilla häst och han hade skött sig perfekt! Man kan ju inte bli annat än stolt ♥ Var grymt trött när jag kom hem så de fick bli soffan resten av kvällen.

Och sen de bästa på hela dagen! Upptäckte på morgonen att min knöl under armen börjar gå tillbaka och den gör inte ont! Så de måste ju betyda att Cytostatikan fungerar! Efter en månad med smärta slipper jag nu ha ont, känns underbart bra för tillfället!

 

Söndag- Mindre bra dag.. Redan när jag vaknade kände jag att ja mådde sådär men trodde de berodde på att jag var trött. Trodde ju att kroppen skämtade med mig när jag reser mig och har träningsvärk i benen efter gårdagens kanske 200 m långa promenad.. Benen kändes som spaghetti, till och med jobbigt att ta sig ner för trappen. Allt detta plus att jag var grymt trött efter att jag drömt en massa konstigt och jobbigt under natten.

Gick direkt och lade mig i soffan för att vila benen. Men när jag senare skulle upp en sväng så snurrade världen till och mamma fick sätta mig på en stol då hela rummet snurrade och jag mådde JÄTTE dåligt. Försökte resa mig men fick snabbt sätta mig igen. Mådde sjukt dåligt men de släppte efter en stund med kallt vatten mot huvudet och frisk luft.

Allt börjar komma ikapp mig nu och det är inte kul, inte kul alls. 

Fick sova på eftermiddagen och orkade åka med till stallet en sväng så nu är jag piggare igen vilket känns bra!

 

Allt detta är verkligen en bero o dal bana och jag sitter längst fram med ögonbindel, det skrämmer skiten ur mig men när jag väl sitter på kan man inte hoppa av så det är bara att åka med och hoppas på att de blir en bra åktur.

 

Nu ska jag kolla på Partaj och Café Bärs och få skratta lite, de behövs just nu!

 

 

 

Vaknade i morse och mådde sådär kan man väl säga. Vet inte hur man ska beskriva känslan men typ må illa, snurrig i huvudet och rastlös samtidigt? De är inte jätte kul iaf. Men tar får ju medicin för illamåendet, och idag fick jag ta extra tabletter för att se om de blev bättre och en liten förbättring blev de att!

Inte nog med att man mått lite illa jag har vart tröttare än en zombie hela dagen och fick till och med gå och lägga mig en sväng mitt på dagen, även om de inte hjälpte värst mycket just då..

Men ville ändå med till stallet för att klappa på min lilla häst och få komma ur huset. Fick trycka i mig mat utan att tänka på att de kväljde mig utan de var bara att tugga och svälja. Och konstigt nog så började jag må bättre efter detta mattvång! Men efter att ha gått ett par dagar med knappt någonting i magen blev nog min kropp lite glad och pigg igen!

Så när vi kom hem senare orkade jag trycka i mig lite sallad så nu är ja pigg och glad och har inte mått så bra som ja gör nu under de senaste dagarna så de känns bra!

Om jag är lika pigg i morgon som jag är nu blir det fotografering med Lucas. Kan vara kul att ha fina porträtt kort på oss innan jag blir mer sjuk. Så hoppas på att vi slipper regn i morgon! 

 

 

Måndag- Sjukhusbesök i Arvika för att sätta in min picc-line i armen. En picc-line är en kateter som går in i armen och igenom blodkärlet ut i ett stort blodkärl som sitter ovanför hjärtat. Katetern är 53 cm lång i mitt fall. På armen sitter ett aggregat där man senare kommer att ge mig min Cytostatika så att de inte retar de små blodkärlen utan att de kommer in i ett större. Denna grej ska alltså sitta på min arm under hela behandlingen och ska in och läggas om och spolas en gång i veckan.
Väl i Arvika fick jag en snäll sköterska som skulle ta hand om mig under dagen. Fick lägga mig där på en säng och hon letade upp ett blodkärl i höger överarm med hjälp av ultraljud som hon ville använda sig av. Jag blev täckt i gröna filtar och hon stack in en kanyl och förde in en liten ståltråd som sen skulle vidga kärlet för att få in kaketern. Hon gav mig lokalbedövning för ett snitt som skulle göras för att aggregatet ska fästas sen var de bara att vänta på att bedövningen skulle ta men de tog ett tag.. Sen snittade hon och sa att nu kommer du känna ett tryck i armen men de går över snabbt- Jo men tjena, ett litet tryck? Kändes som armen skulle sprängas! Gjorde så himla ont, men hon jobbade snabbt med att få in katetern och tillslut satt den på plats och trycket släppte.

Efter det blev de direkt till lungröntgen för att se att de hade lagt sig i rätt blodkärl och efter någon timme när läkaren tittat på bilderna var de okej för mig att åka hem. Hade inte ont på hela dagen eftersom bedövningen satt i. Men på kvällen gjorde de så ont så jag gråt när ja skulle gå och lägga mig men fick min varma vetekudde att ha på armen för att kärlen skulle lugna sig och de hjälpte faktiskt. Blev en lång dag och börjar känna att nu var steg 1 klart då kör vi!

 

Tisdag- Sjukhuset i Örebro stod idag på schemat för att göra en högstrålningsröntgen med radioaktivt ämne. Var fastande från kl 8 på morgon och skulle dricka 1 liter vatten innan jag kom in till sjukhuset. Väl där fick jag gå ner i källaren, och alla dörrar var så tjocka och de va säkerhetstänk överallt, kändes som ja satt i fängelse. Fick mig ett eget rum och en nål i armen sen skulle jag vila i 45 minuter innan hon kom och gav mig de radioaktiva ämnet som ska visa vart mina tumörer sitter på röntgen. Efter den injektionen var de bara att vila en timme till OCH dricka 1 liter vatten till, sprang på toa stup i kvarten där ett tag.. Röntgen va inget speciellt, åkte fram och tillbaka i en datortomografi (som ett långt rör) och hela undersökningen tog kanske 20 minuter. När jag väl va klar i detta fängelse fick jag gå ut till mamma som satt och var beredd med en smörgås, nu var klockan kanske 16 så ja var ganska så hungrig! Godaste smörgåsen på läänge! Röntgen svaren kommer jag att få av en läkare senare, bara hoppas på att tumörerna hållt sig på en sida diafragman så kanske detta går lite lättare..
Efter detta blev de en liten tripp till Marieberg där jag köpte mig en sjal att ha på huvudet när jag inte orkar ha peruk. Detta är inte okej, jag är 19 år jag ska inte behöva bekymra mig om att ja kommer att tappa mitt hår och måste täcka mig. INTE OKEJ någonstans!
Fick åka till stallet när vi var i Säffle och bara vara lite med Lucas som ger mig så mycket kraft i denna skiten, bara att stå och krama hans gigantiska huvud och bara dra in lukten ger mig som ett sorts lugn och känslan av att allt kommer bli bra.

 

Onsdag- Sjukhuset i Karlstad för min första Cytostatika behandling. Så sinnes nervös så jag bara skakade när jag gick mot entren på sjukhuset och ville bara vända och springa och aldrig komma tillbaka.. Var så nära till tårar man kunde bli ett tag men bet ihop. Uppe på avdelningen var de jag och alla gamla, jag är den yngsta de behandlar för tillfället på "vuxen avdelningen". Fick inte träffa "min" sköterska som ska vara med mig de gånger jag är inne för hon var sjuk men fick en annan för denna gång och hon var snäll och fick mig att bli lite lugnare och förklarade hur allt skulle gå till.

Först var hon tvungen att ta blodprov sen kopplade hon in vanligt koksalt för att skölja rent slangen. Allt mitt dropp går genom en apparat som sitter på en droppställning som jag ska dra runt om jag vill röra mig nåt. Sen var det mediciner mot illamående jag skulle få, två sprutor som skulle förhindra att jag skulle må illa. Efter det kopplade hon in första av 4 påsar med Cytostatika som skulle in i mig. Första påsen skulle ta 2 timmar att få i mig. När jag såg att det började komma ur påsen och rakt in i mitt blod visste jag att detta händer verkligen och jag kan inte rymma någonstans.

Fick i alla fall ett eget rum med Tv, så ja Kunskapskanalen- here we go! Mamma gick och köpte lite att äta under förmiddagen och då bara stat jag där och tittade ut genom fönstret och tänkte "detta händer inte mig!".

Så fort jag gick på toaletten tittar all de äldre på mig som jag vore ett spöke, de är nog inte jätte vana att se så unga gå runt ihop kopplad med en massa gift in i kroppen. Värst var i alla fall några killar som kanske var som mig i ålder som var där och putsade fönster, de såg verkligen helt chockade ut och följde mig med blicken som om jag vore en vålnad som svepte förbi. Jag är inte farlig, jag bits inte. Jag har bara Cancer..

Mellan alla påsar sköljde de rent slangen med koksalt innan de var dags för nästa. En blandning var knall orange och såg ut som vilken drink som helst.

Fick behandling i 7 timmar- 4 påsar Cytostatika. Och det är så det kommer att se ut nu varannan vecka framöver. 7 timmar instängd på en avdelning på ett sjukhus och bara se hur fin sommaren är utanför fönstret.

 

Tog ju som sagt ett tag och man blir ju ganska trött av detta så gick runt som en zombie när jag kom hem. Senare på kvällen kom illamåendet, var inte jättefarligt men fortfarande jobbigt att gå och må illa och inte klara av att äta.. Somnade i alla fall som en stock på kvällen efter 3 intensiva dagar med ca 100 mil i en bil och 3 olika sjukhus.

Beställt en tid hos frisören i Karlstad som ska kolla min peruk nästa vecka, som sagt INTE OKEJ!!

 

Idag mår jag inte alls så illa och det är ju skönt men jag får ju medicin för de som jag ska ta. Men klarar knappt av att äta och klarade absolut inte av lukten av mat förut.. Vet att jag MÅSTE äta men bara tanken på mat gör mig illamående men jag tvingar i mig så gott jag kan!
Var till stallet idag och även om ja knappt kan göra något så är de underbart att vara där bland de människor jag umgås mest med som hjälper mig med allt, guld värt ♥

 

Jag är rädd, jag är riktigt jävla rädd. Men jag ska klara detta de vet jag att ja kommer göra vägen till att bli frisk kommer bara vara lång och tuff.

 

Tusen tack till ALLA som stöttar mig i detta och skickar så fina meddelanden, sms m.m. Alla ord betyder mer än vad ni kan förstå! PUSS på allihop!

 

 

 

Ja de är väl bara att fortsätta att berätta om vad som hänt senaste dagarna då.

Hela helgen gick åt till att berätta för mina närmsta och börja plocka ihop hemma, fixa med Lucas m.m.

På lördag förmiddag åkte jag till Åmål för att träffa Kristin och Zandra och prata med dom, tog även en sväng till Marinan och köpte en glass!
Det är konstigt att man bara på en dag kan se saker så annorlunda än vad man gjort innan. Jag har alltid blivit irriterad när håret blåst i ansiktet och åt alla håll men nu är de helt okej, för det är ju MITT och de kan blåsa runt hur mycket de vill känns de som nu! Och jag som hade såna planer för denna sommaren, sommaren 2013 de skulle bli den bästa i mitt liv och jag hade så mycket planer och såg verkligen fram emot de. Men icke sa nicke..

De hände inte så mycket under helgen som sagt..

 

Jag har ju inte hunnit ta in något själv om detta än utan bara hänger på denna berg o dal bana som de inte vore något. Många tycker att det är konstigt att ja inte reagerar mer än vad jag gör, men sanningen är att det gör jag men jag är en person som är väldigt bra på att hålla känslor inne till en dag när allt bara kommer över mig som en våg. Och den dagen är inte kul och jag vet att den kommer att komma förr eller senare.
För tillfället är jag mest arg på att de händer just mig, jag har redan haft tillräckligt i mitt liv och jag vet inte hur mycket mer jag ska orka ta emot. Men efter att denna skiten är över då ska ja se till att mitt liv bara ska gå framåt i allt! Ska inte tillbringa mer tid i mitt liv i en sjukhussäng och på operationsbord!

 

Det jag hyser mest rädsla för inom detta är hur jag kommer att stå ut med att se mig själv i spegeln. Och om inte jag orkar att titta mig i spegeln hur ska då alla de runt om mig klara av att titta på mig? När jag för första gången i mitt liv började trivas med livet och med hur man ser ut så kommer denna skiten och bara förstör. Självförtroendet försvinner på ett vips och de kommer vara svårt att få tillbaka. Men att ha alla mina fina vänner stärker mig så mycket och alla fina meddelanden jag får av alla får mig helt varm i hjärtat. Jag ska göra så gott jag kan med att vara samma glada, positiva och roliga Petra som alltid ser saker från den ljusa sidan! Men just nu är de svårt.

Närmaste tiden kommer bli jobbigaste och hårdaste i mitt liv men jag ska vinna de är ja helt fast inställd på! Och det är nu man verkligen skulle behöva någon som bara håller om en och säger att de kommer bli okej. Och det vet jag att de kommer och jag vet att många kommer stötta mig och följa med på min resa.

 

Det blir svårare att gå och lägga sig för varje kväll som går för det är då alla frågor och tankar kommer. Sen bara ligger man där och stirrar upp i taket precis som att någon skulle komma och bara "Nej men vi skoja bara, du är frisk" men de är ju något jag vet inte kommer att hända..

Fullt schema nu i tre dagar och ska skriva en liten sammanfattning om detta i ett annat inlägg!

 

 

 

 

Jag har på en månad gått från att vara "Hon som alltid är sjuk" till att vara "Hon med cancer".
Och jag ska berätta allt från början för er som vill följa min resa i kampen mot denna skitsjukdomen.

 

Jag vaknade en morgon när jag hade Winnie här av att jag hade jätteont i min armhåla och kunde inte lyfta min vänster arm utan att kvida mig i smärtan, men trodde bara jag legat konstigt under natten eller någon liknande. Detta var en vecka innan påsk. När jag tillslut kunde lyfta armen kände jag att jag hade en knöl i armhålan, men svullna lymfkörtlar kan man ju få bara man är påväg att bli förkyld så tänkte inte så mycket mer på de mer än att det gjorde ont i armen.
Sen hittade jag även en knöl över nyckelbenet på vänster sida men reagerade inte mycket på den heller inte förrän mamma frågade mig på annandag påsk hur de gick med den och ja bara kände med handen och kände att knölen var stor som en knytnäve och ja inte ens kunde känna vart mitt nyckelben var. Så vi ringde in till Vårdcentralen för en koll redan dagen efter.

 

2 April var jag in till vårdcentralen och skulle kolla upp detta. Sjuksköterskan bad att få se knölarna och de enda hon säger är "Oj, de va inte smått". Blev såklart nervös samtidigt som man bara- äsch jag är inte sjuk! Blev direkt skickad på en massa prover som direkt skickades iväg för koll.
Efter två dagar fick jag svar på proverna och hon sa att allt såg bra ut men att jag ändå skulle skickas till Arvika för att göra en biopsi på ena lymfkörteln om de var någon lokal infektion i just den.
Så först fick jag åka till Arvika för ett möte med överläkaren som kollade på mig och bokade in mig på vad jag då trodde bara skulle bli en biopsi på körteln och skulle även på en datortomografi röntgen men de kom senare.

När jag sen ett par dagar senare kom till Arvika igen la de in mig på operation och opererade ur en större bit av lymfkörteln. Men fick smärtstillande och blev halvdrogad så ja tyckte de va ganska kul för tillfället.. haha! Sen skickades denna på prov och jag fick åka hem. Hittils hade vi bara en liten aning om vad de kunde vara men hade inte fått någon diagnos än så de kändes jobbigt.
Åkte även på en datortomografi några dagar senare och de svaren skulle vi få när vi träffade läkaren igen.

 

Innan veckan var slut hann det landa en hel bunt med papper i brevlådan med tester som skulle tas. 2,5 A4 papper med bara blodprover, det är ganska mycket för et som inte vet. Fick även en remiss till Örebro för högstrålningsröntgen med radioaktivt ämne och en kallelse till läkaren på Onkologen i Karlstad på kommande Fredag för möte och benmärgsprov. Gick sen och var spänd helaveckan på vad jag skulle få för diagnos...

 

När väl fredagen kom åkte jag med Mamma och Pappa till Karlstad och fick prata med läkaren och hon frågar om vi vet vad de rör sig om och de visste vi ju inte. Sen säger hon att jag fått en sjukdom som kallas Hodgkins Lymfom, vilket är cancer i lymfkörtlarna och jag har flera tumörer i överkroppen som var elakartade så jag skulle behöva börja med Cytostatika (cellgifter).
Även om hon pratade på hörde jag bara Cancer och tänkte att ja kommer tappa mitt hår. Mitt fina lockiga hår som var helt perfekt just den dagen.. Som alltid reagerar jag lite konstigt på olika besked så jag bara satt där och stirrade på henne och svarade väldigt kort mot henne och bara skakade. Men hur beter man sig när man just fått veta att man har Cancer?
Satt där och pratade och frågade frågor innan det var dags för mitt benmärgsprov. Skakade redan som ett as och de blev ju inte bättre.. Fick ligga på mage och hålla mamma i handen, fick lokalbedövning och fick vänta en stund. Hon skulle alltså in i mitt skelett för att ta prov på benmärgen. Kände inte av när hon stack in nålen men den smärta som kom i vågor om hon kom åt något eller tog ut ett prov var hemsk men kunde inte förbereda mig på smärtan som skulle komma när hon drog ut nålen, smärtan var obeskrivlig och jag skrek som ett litet barn och kramade sönder mammas hand. Har gjort mycket ont i mitt liv men detta va fan i topp 3 alltså. Gråt så hela kudden blev svart av all mascara.
Hon fick inte ut allt hon behövde men de gjorde så ont så nästa gång ska de söva mig för att jag ska slippa smärtan. Jag gav henne nog ingen snäll blick när jag reste mig och hon frågade om de gick bra med mig, de ögonen skulle inte jag velat sett iaf.. Fick även ett stort beslut att fatta som gäller livet men de tar jag en annan dag.

 

Efter att besöket var klart gick jag för att få en remiss till en peruk makare, den känslan kan ingen som inte vart med om de sätta sig in i. Så jävla hemskt. Sen ville jag bara hem hem hem!

Väl hemma börjar allt annat arbete, berätta för alla nära vad det är som hänt, ringa jobbet och säga att jag kanske inte kommer jobba på ett år, börja planera om allt hemma innan jag blir sjuk på riktigt. Det är så mycket runt omkring man inte tänker på.

 

Nu vet ni hur resan ser ut fram till att jag fick mitt besked så kommer jag att berätta mer om dagarna efter som har vart förjävliga i morgon för just nu orkar jag inte skriva mer.

Varit på min första Cytostatika idag så alla vet men mer om detta kommer senare, nu ska ja gå och se till att få i mig lite mat sen ska ja SOVA!

 

 

 

STOR FET PUSS till allihop!