Petra Johansson

Såhär efter att man vart på röntgen är det bara en lång olidlig väntan till jag ska på läkarbesök nästa vecka. Kan inte beskriva med ord vad rädd jag är för att de ska vara något fel och att de kommit tillbaka. Jag kan inte bli sjuk igen jag kommer inte klara att gå igenom detta något mer.

Jag kommer alltid ha tankarna och rädslan/paniken över cancern.  Och det kommer aldrig att vara lätt att bära. Efter jag blivit klar med alla behandlingar märker jag verkligen vad de slitit på mig både fysiskt och psykiskt. Min kropp är ingenting som den var innan. Ständig smärta, svårt att röra sig, ingen styrka, håret, alla extra kg och alla hemska biverkningar av cellgifterna som förändrat min kropp. Och psyket ska vi inte prata om, känner mig helt tom, känner inte mycket mer än rädsla, smärta och avundsjuka. Mina tankar snurrar som aldrig förr och jag vet snart inte vart jag ska ta vägen. 

Något riktigt stort jag känner som jag inte är stolt över är avundsjuka. Så avundsjuk på alla som kan känna ren glädje, kunna ha kul och släppa loss, göra vad man vill och inte känna ständig rädsla. Har i hela mitt liv haft ett sjukt dåligt självförtroende och aldrig trott på mig själv men ingenting jag känt i mitt liv är i jämförelse med allt jag känner nu. Men just denna avundsjuka på allt.

Jag vill kunna åka och shoppa och känna att det är kul, inte känna att jag måste köpa ett plagg för att nästan INGA av mina gamla kläder passar längre.
Kunna gå ut med vänner, dansa och ha kul utan att känna rädsla för att visa sig i sin ”nya” kropp eller att peruken ska åka av.
Hoppa upp på min häst och rida, inte bara vara den som står på marken och ser min vackra vän bara bli finare och finare för varje gång. Eller titta på andra som rider och drömma mig bort.
Träna, springa utan den ständiga smärtan i hela kroppen.
Se fram emot vad livet har att erbjuda i stället för att vara livrädd för att få lämna för tidigt.
Avundsjuk på att se alla skratta och vara glada och jag får tvinga fram ett leende.

Största rädslan jag har är att få lämna livet för tidigt pga denna sjukdom, kanske inte nu men senare i livet. Jag vill inte känna paniken och rädslan innan varje återbesök och varje gång jag känner mina lymfkörtlar är förstorade eller om jag känner av andra symptom. Trodde aldrig jag skulle behöva vara rädd för sjukdom och döden en livet ville mig annorlunda.

 

Var på röntgen på fredag förra veckan. Var riktigt nervös och rädd innan jag skulle dit eftersom det har gjort så fruktansvärt ont de sista gångerna. På morgon när jag kollade mina armveck var mina blodkärl jätte tydliga och lätta att hitta så trodde de skulle bli lätt att sticka mig. Men ju längre på dagen som gick desto mer försvann de och när jag skulle in såg man ingenting. Jag var så rädd o spänd så de drar ihop sig och det är jobbigt för då blir de jobbigare med alla nålar.. Försökte hålla mig varm och röra mycket på armarna men de hjälpte inte värst mycket.

Drack mitt älskade kontrast- inte gott! Sen kom jag in och de skulle försöka med nålarna. Gick inte värst bra och hon fick försöka mycket i vänster armen innan hon bytte till höger men även där var de svårt. Hon stack fel en gång och de gjorde riktigt ont. Men tillslut efter många om och men hittade hon rätt. Var så rädd och spänd som en planka, kunde knappt röra mig och jag skakade JÄTTE mycket. Först åkte jag ju bara igenom två gånger och de gick ju bra sen kom de in och kopplade kontrastet då brast de totalt. Fick en riktig panikattack och tårarna bara sprutade och jag hyperventilerade och skakade så jag knappt kunde ligga still. Va så rädd för att de skulle göra ont. Sköterskan var jättegullig och försökte trösta och lugna mig och jag fick åka in i maskinen samtidigt som hon höll i mitt ben på utsidan. Hörde när maskinen som styr kontrastet startade och bet ihop och var panikslagen. Helt plötsligt kände jag den varma, brännande känslan man får av medlet och visste att de hade gått bra, det gjorde inte ont denna gång!

Röntgen läkaren förklarade för mig att de kunde varit cellgifterna som gjorde att de gjort så fruktansvärt ont de sista gångerna. Så förhoppningsvis behöver jag inte vara med om den smärtan mer! En annan smärta jag har är ju i kroppen så jag var tvungen att få hjälp att resa mig upp när jag låg på britsen då jag hade så ont i ryggen, underbart detta!