Petra Johansson

Såhär efter att man vart på röntgen är det bara en lång olidlig väntan till jag ska på läkarbesök nästa vecka. Kan inte beskriva med ord vad rädd jag är för att de ska vara något fel och att de kommit tillbaka. Jag kan inte bli sjuk igen jag kommer inte klara att gå igenom detta något mer.

Jag kommer alltid ha tankarna och rädslan/paniken över cancern.  Och det kommer aldrig att vara lätt att bära. Efter jag blivit klar med alla behandlingar märker jag verkligen vad de slitit på mig både fysiskt och psykiskt. Min kropp är ingenting som den var innan. Ständig smärta, svårt att röra sig, ingen styrka, håret, alla extra kg och alla hemska biverkningar av cellgifterna som förändrat min kropp. Och psyket ska vi inte prata om, känner mig helt tom, känner inte mycket mer än rädsla, smärta och avundsjuka. Mina tankar snurrar som aldrig förr och jag vet snart inte vart jag ska ta vägen. 

Något riktigt stort jag känner som jag inte är stolt över är avundsjuka. Så avundsjuk på alla som kan känna ren glädje, kunna ha kul och släppa loss, göra vad man vill och inte känna ständig rädsla. Har i hela mitt liv haft ett sjukt dåligt självförtroende och aldrig trott på mig själv men ingenting jag känt i mitt liv är i jämförelse med allt jag känner nu. Men just denna avundsjuka på allt.

Jag vill kunna åka och shoppa och känna att det är kul, inte känna att jag måste köpa ett plagg för att nästan INGA av mina gamla kläder passar längre.
Kunna gå ut med vänner, dansa och ha kul utan att känna rädsla för att visa sig i sin ”nya” kropp eller att peruken ska åka av.
Hoppa upp på min häst och rida, inte bara vara den som står på marken och ser min vackra vän bara bli finare och finare för varje gång. Eller titta på andra som rider och drömma mig bort.
Träna, springa utan den ständiga smärtan i hela kroppen.
Se fram emot vad livet har att erbjuda i stället för att vara livrädd för att få lämna för tidigt.
Avundsjuk på att se alla skratta och vara glada och jag får tvinga fram ett leende.

Största rädslan jag har är att få lämna livet för tidigt pga denna sjukdom, kanske inte nu men senare i livet. Jag vill inte känna paniken och rädslan innan varje återbesök och varje gång jag känner mina lymfkörtlar är förstorade eller om jag känner av andra symptom. Trodde aldrig jag skulle behöva vara rädd för sjukdom och döden en livet ville mig annorlunda.