Petra Johansson

Måndag- Sjukhusbesök i Arvika för att sätta in min picc-line i armen. En picc-line är en kateter som går in i armen och igenom blodkärlet ut i ett stort blodkärl som sitter ovanför hjärtat. Katetern är 53 cm lång i mitt fall. På armen sitter ett aggregat där man senare kommer att ge mig min Cytostatika så att de inte retar de små blodkärlen utan att de kommer in i ett större. Denna grej ska alltså sitta på min arm under hela behandlingen och ska in och läggas om och spolas en gång i veckan.
Väl i Arvika fick jag en snäll sköterska som skulle ta hand om mig under dagen. Fick lägga mig där på en säng och hon letade upp ett blodkärl i höger överarm med hjälp av ultraljud som hon ville använda sig av. Jag blev täckt i gröna filtar och hon stack in en kanyl och förde in en liten ståltråd som sen skulle vidga kärlet för att få in kaketern. Hon gav mig lokalbedövning för ett snitt som skulle göras för att aggregatet ska fästas sen var de bara att vänta på att bedövningen skulle ta men de tog ett tag.. Sen snittade hon och sa att nu kommer du känna ett tryck i armen men de går över snabbt- Jo men tjena, ett litet tryck? Kändes som armen skulle sprängas! Gjorde så himla ont, men hon jobbade snabbt med att få in katetern och tillslut satt den på plats och trycket släppte.

Efter det blev de direkt till lungröntgen för att se att de hade lagt sig i rätt blodkärl och efter någon timme när läkaren tittat på bilderna var de okej för mig att åka hem. Hade inte ont på hela dagen eftersom bedövningen satt i. Men på kvällen gjorde de så ont så jag gråt när ja skulle gå och lägga mig men fick min varma vetekudde att ha på armen för att kärlen skulle lugna sig och de hjälpte faktiskt. Blev en lång dag och börjar känna att nu var steg 1 klart då kör vi!

 

Tisdag- Sjukhuset i Örebro stod idag på schemat för att göra en högstrålningsröntgen med radioaktivt ämne. Var fastande från kl 8 på morgon och skulle dricka 1 liter vatten innan jag kom in till sjukhuset. Väl där fick jag gå ner i källaren, och alla dörrar var så tjocka och de va säkerhetstänk överallt, kändes som ja satt i fängelse. Fick mig ett eget rum och en nål i armen sen skulle jag vila i 45 minuter innan hon kom och gav mig de radioaktiva ämnet som ska visa vart mina tumörer sitter på röntgen. Efter den injektionen var de bara att vila en timme till OCH dricka 1 liter vatten till, sprang på toa stup i kvarten där ett tag.. Röntgen va inget speciellt, åkte fram och tillbaka i en datortomografi (som ett långt rör) och hela undersökningen tog kanske 20 minuter. När jag väl va klar i detta fängelse fick jag gå ut till mamma som satt och var beredd med en smörgås, nu var klockan kanske 16 så ja var ganska så hungrig! Godaste smörgåsen på läänge! Röntgen svaren kommer jag att få av en läkare senare, bara hoppas på att tumörerna hållt sig på en sida diafragman så kanske detta går lite lättare..
Efter detta blev de en liten tripp till Marieberg där jag köpte mig en sjal att ha på huvudet när jag inte orkar ha peruk. Detta är inte okej, jag är 19 år jag ska inte behöva bekymra mig om att ja kommer att tappa mitt hår och måste täcka mig. INTE OKEJ någonstans!
Fick åka till stallet när vi var i Säffle och bara vara lite med Lucas som ger mig så mycket kraft i denna skiten, bara att stå och krama hans gigantiska huvud och bara dra in lukten ger mig som ett sorts lugn och känslan av att allt kommer bli bra.

 

Onsdag- Sjukhuset i Karlstad för min första Cytostatika behandling. Så sinnes nervös så jag bara skakade när jag gick mot entren på sjukhuset och ville bara vända och springa och aldrig komma tillbaka.. Var så nära till tårar man kunde bli ett tag men bet ihop. Uppe på avdelningen var de jag och alla gamla, jag är den yngsta de behandlar för tillfället på "vuxen avdelningen". Fick inte träffa "min" sköterska som ska vara med mig de gånger jag är inne för hon var sjuk men fick en annan för denna gång och hon var snäll och fick mig att bli lite lugnare och förklarade hur allt skulle gå till.

Först var hon tvungen att ta blodprov sen kopplade hon in vanligt koksalt för att skölja rent slangen. Allt mitt dropp går genom en apparat som sitter på en droppställning som jag ska dra runt om jag vill röra mig nåt. Sen var det mediciner mot illamående jag skulle få, två sprutor som skulle förhindra att jag skulle må illa. Efter det kopplade hon in första av 4 påsar med Cytostatika som skulle in i mig. Första påsen skulle ta 2 timmar att få i mig. När jag såg att det började komma ur påsen och rakt in i mitt blod visste jag att detta händer verkligen och jag kan inte rymma någonstans.

Fick i alla fall ett eget rum med Tv, så ja Kunskapskanalen- here we go! Mamma gick och köpte lite att äta under förmiddagen och då bara stat jag där och tittade ut genom fönstret och tänkte "detta händer inte mig!".

Så fort jag gick på toaletten tittar all de äldre på mig som jag vore ett spöke, de är nog inte jätte vana att se så unga gå runt ihop kopplad med en massa gift in i kroppen. Värst var i alla fall några killar som kanske var som mig i ålder som var där och putsade fönster, de såg verkligen helt chockade ut och följde mig med blicken som om jag vore en vålnad som svepte förbi. Jag är inte farlig, jag bits inte. Jag har bara Cancer..

Mellan alla påsar sköljde de rent slangen med koksalt innan de var dags för nästa. En blandning var knall orange och såg ut som vilken drink som helst.

Fick behandling i 7 timmar- 4 påsar Cytostatika. Och det är så det kommer att se ut nu varannan vecka framöver. 7 timmar instängd på en avdelning på ett sjukhus och bara se hur fin sommaren är utanför fönstret.

 

Tog ju som sagt ett tag och man blir ju ganska trött av detta så gick runt som en zombie när jag kom hem. Senare på kvällen kom illamåendet, var inte jättefarligt men fortfarande jobbigt att gå och må illa och inte klara av att äta.. Somnade i alla fall som en stock på kvällen efter 3 intensiva dagar med ca 100 mil i en bil och 3 olika sjukhus.

Beställt en tid hos frisören i Karlstad som ska kolla min peruk nästa vecka, som sagt INTE OKEJ!!

 

Idag mår jag inte alls så illa och det är ju skönt men jag får ju medicin för de som jag ska ta. Men klarar knappt av att äta och klarade absolut inte av lukten av mat förut.. Vet att jag MÅSTE äta men bara tanken på mat gör mig illamående men jag tvingar i mig så gott jag kan!
Var till stallet idag och även om ja knappt kan göra något så är de underbart att vara där bland de människor jag umgås mest med som hjälper mig med allt, guld värt ♥

 

Jag är rädd, jag är riktigt jävla rädd. Men jag ska klara detta de vet jag att ja kommer göra vägen till att bli frisk kommer bara vara lång och tuff.

 

Tusen tack till ALLA som stöttar mig i detta och skickar så fina meddelanden, sms m.m. Alla ord betyder mer än vad ni kan förstå! PUSS på allihop!